Vad är jag för människa egentligen?
Varför tror jag ens att jag kan förtjäna kärlek.
Jag gör inte ens något för att förtjäna den.
Jag är en egoist.

Jag har inte varit hos Emelie på kag vet inte hur länge.
visst, min bil e sönder.
Men varför skulle det hindra mig?
Jag kan låna bil, ta bussen, lifta eller vad som helst.
Men inte då.
Jag tar mig inte ens tid att åka och lägga blommor på hennes grav.
Vad gör det mig till?

Vi skulle ju erövra världen tillsammans.
Och vi fick en rätt bra start.
Jag Emelie och Anette.
Vi skulle överleva allt.
Alltid stod emelie och Anette vid min sida.
Det var aldrig något snack om saken.
Jag behövde inte fråga, de stod där ändå.
Trots att jag inte förjänade det så fanns de där.
Varje dag.
Hela tiden.

Och vad gör jag för att återgällda det?

Inte någonting.

Nog för att jag mår dåligt av saknad och fråter då jag besöker hennes grav.
Men inte fan mår jag bättre av att inte göra det.
Och varför skall jag tro att någon ger mig blommor då jag är borta när jag inte gör detsamma för de jag älskar?

Förlåt mig...

Jag förstår mig faktiskt inte på det.
Jag har försökt men jag kan inte se det.
Har alla utom jg sett det?
Något måste det ju vara, för Facebook-hypen går fan inte över.
Stormen går inte att rida ut.
Även om det lugnat ner sig.
Men man kommer inte ifrån det.

Jag har varit medlem på Facebook i två omgångar.
Första omgången slutade jag för att jag förstod mig inte på det.
En tävling för vuxna i vem som har flest kompisar som man egentligen inte känner alls.
Eller vem som kan klottra sönder sin profilsida med flest innehållslösa småprogram som gör att även Deep Blue får problem att ladda sidan.

"Men Facebook är jättebra för att hålla kontakt med vänner och hitta gamla vänner".
Mina vänner har mitt mobilnummer, min mailadress och även min fasta adress. Skulle inte det räcka?
De flesta har även adressen hit.
Vad mer behöver man?
Behöver man verkligen hålla uppsikt på sina vänner 24/7?

Och mina gamla klasskompisar skiter jag högaktningsfullt i.
De jag vill ha kontakt med har jag redan kontakt med eftersom jag inte släppte kontakten,

De jag inte vill ha kontakt med, dem söker jag inte heller upp och önskar inte bli uppsökt av dem heller.
Jag bryr mig inte vad som hände med de klasskompisarjag lärde känna på högstadiet och som jag inte gillade ens då.
Klasskompisar från gymnasiet får göra vad de vill så länge det inte innefattar mig.
Förutom en liten skara människor som jag trots allt hör av mig till med jämna mellanrum.
De som gjorde ett gott intryck på mig under skoltiden
De förtjänar att få höra av från mig.

Facebook suger, och de som hyllar sidan som det bästa som hänt mänskligheten och människans vänskapsförhållanden.
Ja de människorna borde logga ut, gå till biblioteket och lära sig något.
Innan det är försent.

Söndag kväll.
Trött som fan och deppig.
Förbannade jävla vintertid.
Inte konstigt att folk mår dåligt på vitnterhalvåret.
Mörker gör inte att humöret går upp precis.

Varit i Karlskrona idag.
Fixade hem en båt åt Henke.
Gick bra, över förväntan faktiskt.
Men förbannad skitbil att åka långt i.
Vi hade lånat Johannas föräldrars bil, en Renault Scenic.
Ingen höjdare, fick träsmak och ryggont med en gång nästan.
Nervägen gick ganska bra dock.
Man sitter skönare när man kör.
Men hemvägen körde Henke och det gillade inte min rygg.

Jobb imorgon.
Känner mig slö idag så kanske kan få lite sömn trots allt.
Man kan ju altid hoppas.
Verkar vara en rätt lugn dag imorgon.
Får se om det blir en övernattning måndag till tisdag.
Tror jag ska till Ed på tisdag och få är det skönare att åka upp dan innan och sova i bilen.
Jag sover så förbannat skönt i bilen med.
Där kan jag få mig min skönhessömn ordentligt.
Annat än här hemma.

Jävla skitdag.
Jag tycker jag får fler skitdagar och med kortare mellanrum hela tiden.
Jag vet inte om det beror på att det blir vrre dag för dag eller om jag helt enkelt inte orkar bry mig längre.

Låg i sängen igår och försökte somna.
Då slog det mig.
Fan, jag mår nog inte alls så bra som jag försöker lura i mig själv.
Kanske det är dags att ta det steget så många har sagt åt mig att göra så många gånger.
Kanske dags att svälja stoltheten och rädslan och söka upp någon.
Någon att prata med.
Någon som kan ta emot all skit, som vet hur man ska handskas med det.
Frågan är om det kommer bli bättre.
Jag är självlärd i konsten att hålla tyst.
Att inte prata om vad som tynger mig eller vad som gör mig lycklig.
Jag håller det inom mig.
Låter det sakta ta över tills det bubblar över.
Då tar jag ett djupt andetag och sväljer.
Sen börjar jag om på nytt.

Skrev om Hanoi Rocks sist.
Fan vad jag älskar musik.
Många gånger är det antagligen musiken som får mig att orka.
Det kvittar om det är klassiska stycken eller stenhård metal.
Musik får mina nerver att lugna sig.
Jag är en allätare utan dess like.
Favoriten måste jag ändå säga är Bruce Springsteen.
Men det är inte han som skrivit det vackraste stycket någonsin.

Nej det är Metallica.
Jag påstår och har påstått länge att "Fade to black" är det vackraste som någonsin komponerats.
Det håller jag fast vid, en underbar melodi och en text som på något sätt påvisar både hoppfullhet och sorg.
Ett mästerverk helt klart.

Känner jag mg nere är det den som rullar flitigast.
Om jag är på allvar ute efter att lyssna på musik, då rullar den.
På hög volym, utan någon som avbryter.
Då mår jag som en kung.

Kanske är det det jag behöver.
Mer musik.

Onsdag idag, åkte som brukligt buss till jobbet idag.
Börjar bli tröttsamt men nu snart ska bilen vara färdig.
Enligt uppgift åtminstonde.

Precis som vanligt tog jag en Metro och satte mig för att läsa.
Då såg jag det, en epok som går i graven.
Jag kan inte påstå att jag är jättebevandrad i deras musik.
Men influensen de varit för roclvärlden går inte att mäta.
Och nu ska de sluta.
Direkt efter sin nuvarande turne så splittras Hanoi Rocks.
Det var inte dom som startade glamrockens tåg genom världen men det var de som fick störst genoslag och ledde vägen.
Flera stora band har angett att Hanoi varit inspiration.

Och det är inga anonyma skitband heller.
Eller vad sägs om Guns N´Roses, HIM, Poison, Mötley Crue och The Hellacopters?

Enligt Encyclopedia of Heavy Metal har inget band förutom Aerosmith haft så stor betydelse för glamrocken som Hanoi Rocks.

Och när de nu bestämt sig för att sluta så är det väl inte mer än rätt att man sänder en tanke till Razzle som tyvärr gick bort i bilolyckan som Vince Neil var vållande till.


If you leave me you will kill me now
Now that some much time has passed
I know that this love of ours will last forever

Två stora tillsamans, men bara plats för en.
Vince Neil gick segrande ur den fighten...

Det blir inte mer måndag än det varit idag.
Fyfan vad jag hatar måndagar.
Ibland förstår jag som aldrig förr vad Brenda Ann Spencer menade.
I don´t like mondays...

Var i Kinna och hälsade på familjen i helgen.
Ingetont om min familj men jag tröttnar rätt fort.
Jag känner inte att jag har någon riktig samhörighet med resten av familjen.
Varför vet jag inte.
Men jag känner mig som en utböling som inte passar in.

Och på tal om familj så tror jag jag ska ge upp sökandet.
Åtminstonde för nu.
Jag blir bara besviken.
Besviken på att jag inte hittar någon.
Besviken på att jag är för kräsen.
Besviken på singellivet.
Att vara singel ska ju vara en dans på rosor.
Men jag ser det inte så.
För mig är singellivet en transportsträcka till förhållandet man letat efter...

Nu är det snart kört.
Har verkligen ingen lust med något längre.
Jag känner att jag slösar bort mitt liv.

Så många gånger jag lovat mig själv ändring.
Att jag ska ta tag i mitt liv.
Skaffa ett liv.
Få ordning på skiten.

Men just nu är allt tomt.
Orkar knapt gå till jobbet.
Bävar för att komma hem.
Vill inte träffa folk.
Vill inte vara ensam.

Inte ens kameran ger mig något längre.
Den har legat på hyllan sedan Augusti nån gång.
Jag känner inte för att gå ut och knäppa kort ens en gång.
Det har aldrig varit några problem tidigare.
Tvärtom.
Men nu.
Inget.

Det enda jag har kvar är musiken.
Nu mer än någonsin lyssnar jag på musik.
Försöker drömma mig bort.
Var någon annan.
På en helt annan plats och en helt anna tid.
Var som helst men inte här.
Vem som helst men inte mig.

Jag vill härifrån.

Förbannade jävla skitväder.
Om man undrar varör jag hatar hösten är det bara att kolla ut nu.
Grått, kallt, blåsigt och allmänt dystert.
Hur kan man gilla en årstid som denna?
Jag väljer t.o.m vintern före hösten.

Skulle åkt till Karlskrona idag för att hämte hm en båt, men i brist på båtlärra blev det inget med det.
Får se när det blir av.

Istället blir det slappt, har precis käkat.
Slog på stort idag med fläsklfile och potatisgratäng.
Det är inte ofta jag lägger så mycket tid på mat, men gortt blev det.
Nu blir det snart ett bad tror jag.
Ett bad och fortsatt läsning av "The Dirt".
Mötley är inte ett band jag lagt jättestor vikt vid, men de tillhör musikhistorien och har gjort en del bra.

Men vilket jävla liv.
Egentligen borde man bli avskräckt.
Men jag blir nite det.
Jag blir lite avis.
Jag skulle ge vad som helst för att få uppleva hälften av det dom varit med om.
Men, mina rockdrömmar är för längesedan över.
Det är ingen ide längre.
Kanske i nästa liv.

Idag har varit en oerhört oproduktiv dag.
Ledig så det blev till att sova länge.
Ända till klockan 8.30 åtminstonde.
Låg och drog mig en bra stund innan jag kom upp.
Sen tvättade jag en maskin med tvätt, käkade lite och sen hamnade jag i sängen med en bok och helt plötsligt var klockan tre på eftermiddagen.

Skönt med en dag utan förpliktelser.
Bara att slöa bort hela dagen
För imorgon är det jobb igen.
Jävla skit.

En sån underbar dag.
Visserligen krånglade det lite när jag skulle lossa i Uddevalla.
Men det glömdes fort av när jag väl var klar.
Strålande sol och 17 grader får mig att önska och ibland även tro att det ä våren vi ser.
Inte hösten.
Hösten suger än mer än vintern t.o.m
Mörkret gör sitt intåg, vädret är för det mesta tråkigt och lusten att ens gå upp på morgonen försvinner lika fort som en löning.

Börjar tröttna på jobbet riktigt ordentligt nu.
Känner inte alls att jag får ut lika mycket av det som jag fick förr.
Jag älskar fortfarande yrket.
Men nuvuarande arbetsplatsen och körningen tär på mig.
Jag ligger i sängen på mornarna och bävar över att jobba.
Och inte bara vissa dagar som förr.
Nu är det nästan var dag.
Samma tankar, samma slutsats.
Nån gång...

Har bestämt mig för att ge det året ut åtminstonde.
Sen blir det en utvärdering huruvida det lönar sig att stanna.
Trots att jag har en trygghet som det är n så är jag inte rädd för att säga upp mig.
Jag börjar tro att även jag kan fixa ett nytt jobb.
Får se vad som händer efter nyår.
Var jag tar vägen.
Om jag stannar eller om jag plågar mig vidare.

Söndag eftermiddag, vädret suger och jag är trött som vanligt.
Ibland undrar jag hur jag överlever söndagarna.

Helgen har varit trevlig, vann biljetter till Jörgen Mörnbäcks(http://www.bt.se/noje/studio-mornback-boras-forst-ut(888435).gm show i fredags.
Så jag och Henke gick dit för att kolla.
Det var bättre än jag förväntat mig faktiskt.
Efter det tog vi oss till biljarden och drack lite öl och hade det trevligt.
Det blev en lugn kväll, var hemma redan vid ett-tiden nånting.

Och även igår blev det ölhävning med Heke, vi drack öl, kastade pil och pratade om livets stora frågor.

Nu sitter jag och lyssnar på liute ny musik jag fastnat för medans jag väntar på att en ljudupptagning från Springsteen i Göteborg i sommras skall laddas klart.
Utan musiken skulle jag dö.
Och musik som biter sig fast är något speciellt.
Det ger en helt ny dimension till levandet.
En dimension jag önskar aldrig försvinner.