Jävla skitdag.
Jag tycker jag får fler skitdagar och med kortare mellanrum hela tiden.
Jag vet inte om det beror på att det blir vrre dag för dag eller om jag helt enkelt inte orkar bry mig längre.

Låg i sängen igår och försökte somna.
Då slog det mig.
Fan, jag mår nog inte alls så bra som jag försöker lura i mig själv.
Kanske det är dags att ta det steget så många har sagt åt mig att göra så många gånger.
Kanske dags att svälja stoltheten och rädslan och söka upp någon.
Någon att prata med.
Någon som kan ta emot all skit, som vet hur man ska handskas med det.
Frågan är om det kommer bli bättre.
Jag är självlärd i konsten att hålla tyst.
Att inte prata om vad som tynger mig eller vad som gör mig lycklig.
Jag håller det inom mig.
Låter det sakta ta över tills det bubblar över.
Då tar jag ett djupt andetag och sväljer.
Sen börjar jag om på nytt.

Skrev om Hanoi Rocks sist.
Fan vad jag älskar musik.
Många gånger är det antagligen musiken som får mig att orka.
Det kvittar om det är klassiska stycken eller stenhård metal.
Musik får mina nerver att lugna sig.
Jag är en allätare utan dess like.
Favoriten måste jag ändå säga är Bruce Springsteen.
Men det är inte han som skrivit det vackraste stycket någonsin.

Nej det är Metallica.
Jag påstår och har påstått länge att "Fade to black" är det vackraste som någonsin komponerats.
Det håller jag fast vid, en underbar melodi och en text som på något sätt påvisar både hoppfullhet och sorg.
Ett mästerverk helt klart.

Känner jag mg nere är det den som rullar flitigast.
Om jag är på allvar ute efter att lyssna på musik, då rullar den.
På hög volym, utan någon som avbryter.
Då mår jag som en kung.

Kanske är det det jag behöver.
Mer musik.