Fan vad jag hatar mörkret.
Kylan kan jag stå ut med.
Men mörkret fixar jag med nöd och näppe.

Vintern är den tid på året då jag verkligen vill bort.
Bort härifrån.
Bort från allt.
Till en bättre plats.


Har precis läst ut "The Dirt"; boken om Mötley Crue.
Underbar läsning.
Och vilka jävla lirare.
Att de inte kolat vippen ännu är ju ett jävla under.
Och medans jag läst om alla droger, all sprit, alla slagsmål och all skit så var allt jag tänkte "jag vill också".
Jag vill även jag leva ut min rockdröm.
Vara ett svin och komma undan med det av den enkla anledningen att folk älskar det jag gör.
Men det är nog försent nu.

Och mitt bland all sex, droger och rock & roll så fick man se en sida man inte trodde fanns.
Kapitlet som tog upp dagen då Vince Neils dotter gick bort i cancer endast fyra år gammal och skildringen av hur en man som förlorar sin dotter fick mig att komma på mig själv med att hålla tillbaka tårarna.

Dokumentären "Some Kind of monster" om Metallica kan få en att tro att Metallica hade problem.
Men Mötley var sju resor värre.

Och jag vill så gärna uppleva det.
Tänk vilka historier man skulle kunna berätta...