Känner mig seg, inte riktigt frisk.
I helgen mådde jag ännu värre.
Yrsel, illamående och trötthet om vartannat.
Men nu är det lite bättre åtminstonde, behövde antagligen jobba av mig det.

I fredags var jag ledig, lånade en lastbil i Fristad och körde ner personbilen till Kungsbacka.
En kompis till morsan och Anders som ska hjälpa till att få iordning på den.
Känns bra, finns inget jag hatar mer än att vara utan bil.
Man blir så handikappad.
Kan inte ta sig nånstans.
Bussar går ju, men sällan under samma tider man själv vill.

Är i stort behov av förändring nu med.
Trivs inte helt hundra på jobbet längre.
Det går an, men inte mycket mer.
Det är inte så att jag ogillar det.
Men jag gillar det inte lika mycket längre.

Trivs inte med mycket faktiskt.

Trivs inte med ensamheten, önskar jag inte var så handlingsförlamad då det kommer till kärlek.
Kärlek och känslor.
Jag vill ha styrkan att berätta vad jag känner innan det är försent.
Hittils har det inte funkat alls.
Alltid är jag steget efter.
När ska jag komma ikapp?

När ska jag vra steget före?