Har kommit in i en ordentlig trött-period det senaste.
Inte nog med att jag är trött rent fysiskt, även skallen är trött.
Och jag är trött på jobbet, lägenheten, mitt liv.
Kort sagt det mesta.

Vill byta bort alltihopa, köpa nytt.
Börja om från början.
Men jag är för feg.
Helst hade jag velat säga upp mig från jobbet, säga upp mig från lägenheten och sälja allt jag äger.
Sen skulle jag dra runt tills jag hittat hem.
Jag vet inte vear.
Men här är det inte hemma.
Inte nu.

Pratade med Anette idag.
Saknar henne.
Det insåg jag redan förra veckan, och jag har känt det förut.
Självklart kan jag alltid ringa henne om jag behöver prata med henne.
Men det är inte samma sak.
För innerst inne vat jag att hon är långt bort.
Och ibland behöver jag henne här.
Hon är den enda som till fullo förstår mig.