Så var det onsdag.
En av veckans mest värdelös dagar.
Mitt i veckan, inget speciellt som händer.
Bara allmänt tråkigt.
Dock har dagen varit rätt bra.
Lagom mycket att göra på jobbet samtidigt som vädret varit bra.
Strålande sol och höga temperaturer gör att det blir mycket roligare att jobba.
Och imorgon är det ledigt, gillar inte att vara ledig torsdagar.
Skönare med lediga fredagar.
Även nästa vecka blir det att jobba fredagen eftersom Gabbe var tvungen att vara ledig.
Och veckan därefter är det Torsdagsledigt igen.
Sen, sen jävlar ska det vara en ledig fredag.
Känns bra.

Har fått lite av ett jobb-erbjudande med.
Får se vad det utvecklas till.
Måste ha lite kött på benen innan jag kan ta ett riktigt beslut.
Men har tröttnat rätt mycket på nuvarande.
Känner inte att det ger mig lika mycket längre.
Tyvärr.
För jag gillar det fortfarande.

Känner mig seg, inte riktigt frisk.
I helgen mådde jag ännu värre.
Yrsel, illamående och trötthet om vartannat.
Men nu är det lite bättre åtminstonde, behövde antagligen jobba av mig det.

I fredags var jag ledig, lånade en lastbil i Fristad och körde ner personbilen till Kungsbacka.
En kompis till morsan och Anders som ska hjälpa till att få iordning på den.
Känns bra, finns inget jag hatar mer än att vara utan bil.
Man blir så handikappad.
Kan inte ta sig nånstans.
Bussar går ju, men sällan under samma tider man själv vill.

Är i stort behov av förändring nu med.
Trivs inte helt hundra på jobbet längre.
Det går an, men inte mycket mer.
Det är inte så att jag ogillar det.
Men jag gillar det inte lika mycket längre.

Trivs inte med mycket faktiskt.

Trivs inte med ensamheten, önskar jag inte var så handlingsförlamad då det kommer till kärlek.
Kärlek och känslor.
Jag vill ha styrkan att berätta vad jag känner innan det är försent.
Hittils har det inte funkat alls.
Alltid är jag steget efter.
När ska jag komma ikapp?

När ska jag vra steget före?

Har kommit in i en ordentlig trött-period det senaste.
Inte nog med att jag är trött rent fysiskt, även skallen är trött.
Och jag är trött på jobbet, lägenheten, mitt liv.
Kort sagt det mesta.

Vill byta bort alltihopa, köpa nytt.
Börja om från början.
Men jag är för feg.
Helst hade jag velat säga upp mig från jobbet, säga upp mig från lägenheten och sälja allt jag äger.
Sen skulle jag dra runt tills jag hittat hem.
Jag vet inte vear.
Men här är det inte hemma.
Inte nu.

Pratade med Anette idag.
Saknar henne.
Det insåg jag redan förra veckan, och jag har känt det förut.
Självklart kan jag alltid ringa henne om jag behöver prata med henne.
Men det är inte samma sak.
För innerst inne vat jag att hon är långt bort.
Och ibland behöver jag henne här.
Hon är den enda som till fullo förstår mig.