Nytatuerad, äntligen.
Har gått och väntat på det ett bra tag nu.
Speciellt den senaste månade,
Och resultatet?
Jag är helnöjd.
Det är iof en sittning kvar för att göra klart skuggningen, men jag älskar den redan.
Och så underbart skönt att bli tatuerad.
Blandningen av smärta och skapande är nice.
Vissa delar som gjorde ont som tusan bara men det får man leva med.
Den som vill vara fin får lida pin.

Superbra väder idag, kallt som tusan men strålande sol.
Verkar bli liknande imorgon med, det gillar vi.
Så länge man sitter i lastbilen och kollar ut kan man tro att det är varmt ute.
Då solen skiner och man sitter i lastbilen med bra musik i högtalarna samtidigt som man har en längre transportsträcka, då finns det inget bättre ställa på jorden.
Känslan man får i kroppen då är nästintill obeskrivlig.


På tal om känslor.
Jag har insett att jag måste bli bättre på att förmedla mina känslor.
Inte bara jag tar skada av min empatilösa framtoning.
Så svårt kan det ju inte vara att få fram det man vill få fram.
Bära eller brista, orden måste ut.

Jag vill blir kär, sommarkärlek är ubnderbar.
Men direkt då jag börjar visa känslor för motsatta könet så slår det om hos mig.
Då blir jag defensiv och sätter stopp för vidare framfart.
Jag kan knappt låta mig själv veta om mina känslor för andra, jag kväver dem.
Jag vet inte vad jag ska göra med dem.
Släppa ut dom kanske skadar mig.


Looking at a photograph, the hands starts shaking,
tears are falling so fast.
I will not get over that, the mainstay has fallen, she passed away.