Äntligen fredag.
Eller ja, torsdag men eftersom jag inte jobbar imorgon räknar jag det här som fredag.
Underbart med långhelg.
Varit en relativt lugn arbetsvecka men trots det är jag lika trött varje kväll.
Eller så beror det på att jag oftast bloggar efter att jag ätit.
Mat kan göra vem som helst slö.

Funderar på att gå till vårdcentralen imorgon och ragga tag i en remiss till en hudläkare.
Måste få stopp på all jävla acne på ryggen nu.
Den får mig att må dåligt över mig själv mer än något annat på min kropp.
Så min läkarskräck får skuffas undan en stund.
Säger jag nu åtminstonde.
Imorgon är en annan dag.


Jag vill berätta för dig.
Ännu en gång.
Du kanske glömt vad jag sa.
Du kanske inte trodde mig.
Du kanske önskar jag inget sa.
Hur som helst.
Jag vill berätta för dig.
Ännu en gång.
Men jag finner inte modet.


Saknar Emelie så det bara skriker om det.
Något fattas mig sedan hon försvann.
Jag gråter inte lika ofta nu.
Men likväl saknar jag henne.
Om hon ändå vore här.