Chance...

Fredag igen.
För mig åtminstonde.
Gillar de veckor då jag har fredagar lediga.
En extra dag på helgen är precis vad jag behöver.
Känner mig trött, trött och deppig.
Trots att jag egentligen inte borde vara särskilt trött, jag har fått sova bra de flesta nätter denna veckan och det har varit relativt lugnt på jobbet.
Deppigheten vet jag inte var den kommer från, men den brikar infinna sig så jag har börjat vänja mig.


Fan jag blir 22 år detta året.
Och ändå förstår inte människor att jag känner mig gammal.
Det är ju inte så illa att jag behöver oroa mig för pensionen ännu.
Men jag kan heller inte glädjas åt att vara i min bästa ålder längre.
För en människas bästa ålder är väl ändå då man är i gränslandet mellan att vara ungdom och att vara vuxen.
Eller?

Den tiden då man fortfarande inte lärt sig arbetslivets hårda regler och man inte behöver ta ansvar för någon alls egentligen.
Inte ens sig själv.
Den tid då man kan allt och vet bäst, innan man börjar bli ifrågasatt och inser att man inte vet ett skit som är värt att veta.

Den tiden måste ju vara det bästa vi har.
Det går inte utför i full kraft efteråt, men det går motigt när man inser att man står fri från skolans fasta rutiner och säkerheten i att bo hemma.

Den tiden borde man tagit vara på bättre.


Hade velat åka med på Sweden Rocks kryssning i slutet av Mars men blir nog inget med det.


Jag behöver förändring.
Borde börja träna.
Ska tatuera mig snart igen.
Vill ha fler piercingar.
Kan tänka mig miljöombyte.

Vad som helst, bara det blir förändring.


Fan vad jag saknar Emelie, kommer knappt på ord för hur mycket jag saknar henne längre.
Vill bara att allt ska vara som förr.
Som då...