Fan ibland vet jag inte ens vad jag själv vill.
Mina tankar och känslor är så fucked up att jag inte vet vad jag ska tro.
Det bästa hade antagligen varit att berätta allt jag vill ha berättat för alla jag vill berätta för.
Frågan är om det skulle tjäna någonting till.
Antagligen inte.

Jag är inte den jag önskar att jag vore.
Jag önskar att jag vore speciell på något vis.
En sån där människa som folk förundras över.
På ett positivt sätt vill säga.
Nu är jag bara en i mängden.

Visserligen är jag mig själv.
Men utan att ens ha en gnutta som är speciellt för mig försvinner jag i massan.

Jag vill ha modet och självförtroendet att gå fram till den människan jag vill gå fram till och säga "Nu är det du och jag, det är det enda jag kan tänka mig".

Men vad fan, det skulle aldrig gå.