Fan, det är ju bara onsdag än så länge.
Seg jävla vecka, vaknade redan igår och funderade på om det var onsdag eller torsdag.
Insåg rätt snabbt att det bara var tisdag.
Då dog jag lite invändigt.

Känns i kroppen och i skallen att det varit mycket jobb nu.
Blir så när man måste täcka för de som är på semester fortfarande.
Det fortsätter väl på det här viset i ett par veckor till vad det verkar.
Sen blir det 4-dagars veckor igen.
Trots att jag älskar mitt jobb och sällan mår dåligt av det känner jag nu att lusten försvann lite när jag fick skadegörelse på lastbilen.
Vad är det för mening med att hålla efter bilen, städa, tvätta och dona när man inte kan få ha den ifred?
Jag kanske inte har något liv eftersom jobbet och bilen är "allt" jag har.
Men all den tid jag lagt ner på att göra den personlig, göra den till min egna och även få uppskattning utav chefen för att jag håller den i bra skick, allt det är som bortblåst.
Hade tänkt att ta ut den till verkstaden en sista gång inför hösten/vintern och göra en ordentlig tvätt samt vaxning.
Men jag orkar fan inte.
Helt plötsligt är det någon som är där och förstör igen.
Jag vill inte.

För ett tag sedan mådde jag ruggigt bra.
För första gången på länge.
Kunde inte sätta fingret på vad.
Det var en känsla av välbefinnande som det var längesedan jag hade.
För någon dag sedan försvann den igen.
Satt hemma och gjorde ingenting, helt pålötsligt vill jag bara lägga mig i ett hörn och gråta.
Mörkret kom åter och jag var så uppe i välbefinnande att jag inte kände igen det.
Visste inte vad jag skulle ta mig till.
Försökte bota med musik men det funkade inte.
Sen "råkade" jag snubbla över Emelies gamla bloggar och tog mig även en titt på lite kort.
Det gjorde inte saken bättre.
Jag saknar henne, saknar att ringa henne och prata om allt och inget.
Saknar att säga godnatt till henne.

Saknar någon att säga godnatt till rent allmänt.

Jag kan inte släppa dig.
För var dag som går vill jag ha dig mer.
Fan att jag ska vara så slapp.