Jag vet inte om jag kan omvandla det till ord.
Jag brukar sällan ha svårt att skriva ner vad jag tänker.
Jag har lättare för att skriva än tala.
Men nu vet jag inte hur jag ska uttrycka mig.

Fullkomligt makalöst.
Helt jävla underbart.
Vackert som en sommardag.
Magiskt...
Ja magiskt passar bäst.

Jag syftar såklart på fredagens Ullevi-upplevelse.
Bruce Springsteen and the heartstopping, earthshocking, all rocking, bootyshaking, lovemaking, viagrataking, mysterymaking, legendary...
EE.. STREET.. BAND.

Det är det största jag någonsin varit med om, från att vi kom till Ullevi och började köa tills vi kom ut från arenan 13 timmar senare var humöret på topp.
En lång väntan som helt klart var värt besväret.
Att få stå där i ett folkhav av människor som alla vill samma sak när Springsteen och bandet kommer in på scen och kör igång en tre timmar lång fulladdad konsert.
det är det bästa jag varit med om.

Från start och en timme in så var jag som i trans, jag var inte ens säker på att det var sant.
Och alltmedans gråten gjorde sitt bästa för att bryta igenom.
Jag låg på gränsen till tårar hela kvällen och nog för att jag gärna hade velat höra "The River".
Men jag tror inte jag hade fixat det.
Mina ben hade inte klarat av att bära mig och jag skulle fallit ihop till en bölande hög bland allas fötter, så vem vet jag kanske ska vara tackasam för att han höll inne med den.

Jag har fortfarande inte landat ordentligt.
Jag har sutit och sett på videoinspelningar från fredagen.

Gråten är nära, men det gör inget.
Det är tårar av lycka.
Tårar av kärlek.
Kärlek till musiken.
Kärlek till den största.
Kärlek till Bruce.
Jag gråter gärna...